alexandraelina

Jag skall försöka hålla mig kort, men detta är nog det viktigaste inlägget på väldigt länge.

Allt började med att Niklas berättade om att han hade träffat en fin tjej under festivalen i Hultsfred. När jag senare gick och kollade på tv växte många tankar och allt gled in på kärlek. Jag är en sån som ofta tänker, men aldrig gör någonting åt saken. Klart jag inte kommer träffa någon om jag bara sitter hemma och drömmer?

Men jag har aldrig haft någon på ett kärleksvis. Och jag vet att jag aldrig kommer träffa någon som vill vara med mig. Enligt forskning får en person en uppfattning om dig vid första ögonkast, och hur många har jag inte träffat under mina dagar?
Jag vill bara ha någon som vill ha mig. Människor behöver en till och vemvemvem skulle kunna tänka sig vara med mig?
Ibland när jag står med massor med olika folk brukar jag tänka ur någon annans perspektiv. Och om jag var en annan person som mötte mig skulle jag inte bli särskilt intresserad.
Alla som man pratar med säger att "kärleken kommer när man minst anar det". Men jag anar ingenting längre, jag tänker inte längre och jag orkar inte vänta. För när ska jag hitta någon att rufsa i håret?

Jag var kär i en pojke i ett år. Det fanns någonting men sedan dog allt och han träffade en annan. Jag tror att jag fortfarande intalar mig själv att jag inte gillar honom, fast jag gör det.
Alla jag pratar med säger detsamma, "jag kommer aldrig hitta någon". Men vissa har redan gjort det, vissa har haft flera pojkvänner men ändå klagar de, jag fattar inte varför.
Dock är jag inte avundsjuk, för jag vill inte träffa någon att vara med i bara några månader.
Men många har ändå haft någon.
någon att rufsa i håret.
Men vems ska jag rufsa i? vems? ingens.